Att ha sitt barn på en sal - Min verklighet
Att fröken H bodde på sjukhuset, först inne på intensivvårdssalen sedan på lättvårdssalen, gjorde att känslan av att vi blivit föräldrar var lite luddig. Den starka kärleken och oron till vår dotter kännde vi så klart, men känslan av att jag är mamma och för pappa H att han är en pappa, den fanns till hälften kändes det som. Att åka från sin dotter dag efter dag gjorde att vi inte kände oss som en familj, än. Vår största längtan var att få ta hem henne, för då var vi övertygade om att det skulle kännas som det skulle. När vi kom hem så känndes det faktiskt som det, nu var vi en familj på riktigt, nu när vår dotter fick bo med oss. Innan var det nästan som att vi hade delad vårdnad, vi dick ha henne halva tiden. Det här är väldigt svårt att förklara, hoppas ingen tolkar fel. Vi har från första stund älskat, oroat oss, berömt, stöttat och tagit ansvar för vår dotter. Däremot tror jag inte att vi fick samma känslor som andra nyblivna föräldrar där allt går bra och man får åka hem efter någon dag på BB. De känslorna fick vi när vi stolt fick ta hem henne och visa vår skatt för vår familj.
